Plötsligt en dag när jag satt på bussen så slog det mig hur otroligt mycket jag kommer sakna mina kollegor. Eller nej, det är inte mina kollegor, de är min familj, mina bästa vänner, min kärlek. Och de har varit hela mitt liv varje dag i ett helt år nu. De var tryggheten i en främmande stad, med ett nytt yrke.
Och snart är det farväl. Det har aldrig förr varit så svårt att skiljas från något, det gör ont i magen och jag känner vemod inför tanken att aldrig kliva in genom dörrarna, vinka till dem alla och få strålande leenden tillbaka i gensvar.
Men jag måste ta chansen nu. Jag måste vidare, och jag tvekar inte en sekund. Men fan, att det inte bara kan vara en dans på röda rosor!
Fast när jag tänker efter, kanske kan jag komma på besök, gå in genom dörrarna, skrika ”HEEEJ!” få en kram och en puss på kinden och kanske en latte i handen. Kanske känns allt som in the good old days igen då. Kanske..
